MIKA

Jag kom inte på någon bra rubrik. Men iallafall, skall komma till saken.

I början av första året på media i Falun var inte roligt. Ångestattacker varje natt och allting, kändes som att jag inte hörde hemma här.
Men i början/mitten av vårterminen i första året kände jag att jag trots allt inte skulle ge upp. Jag började umgås med andra personer, de som accepterade mig som den jag var, och som inte skrattade åt mig, utan med mig.
Det var en ny vändning för mig, en väldigt bra en. Jag började umgås med dessa på fritiden, och vi har nog alltid lika kul, för dessa människor är lite som jag. De är inte rädda för att säga, och stå fast vid sina åsikter. De skrattar och är livliga, de är inte rädda för att göra, eller säga, galna saker.

Jag började tänka på detta nu, då jag på Facebook fick en kommentar på min status, som löd:
Har saknat dig i skolan ju.
Har inte sett dig nått :o

Personen som skrev detta, ja henne umgås jag knappt med eller så, vi säger hej till varann i korridorerna och pratar med varann under gemensamma lektioner, knappast mer än så.
Och jag måste säga att sånna små kommentarer som denna ovan, från en människa man inte känner så väl, kan göra en liten människa som mig, så otroligt glad. Det är sånna små saker som gör att man känner sig betydelsefull och inte osynlig för andra.

Så jag säger tack till Ida i Mp2b, som fick mig att börja tänka mer på hur mycket människor, och små vardagliga saker kan betyda för en!

// Mika