MIKA

Det har tidigare aldrig hänt att Megadeth, Anthrax, Slayer och Metallica haft turné tillsammans. Men nu är de fyra stora ute på en väldigt speciellt turné, varav ett av stoppen var i Göteborg, Ullevi, den tredje juli 2011.

Jag och Alex drar oss mot stan runt kvart i fem-tiden, ocvh det tar sin lilla tid in till stan. Väl inne vid Nordstan beställer vi cheeseburgare och cola to go på McDonalds, och drar oss mot Ullevi, med en snabbt stopp vid centralstationen för att klämma i oss det vi precis beställde.

Vi fortsatte gå, och väl framme vid Ullevi tyckte jag att vi kollar tröjor först. Sagt och gjort, vi stod i en klunga som ska agera som kö, men alla vi som varit på liknande konserter och ska köpa merch vet ju hur det bruka se ut. Trängsel är bara förnamnet. Till slut har vi kommit fram till stängslet som skiljer oss konsertbesökare från merchandiseförsäljarna, och vi har bestämt oss för vilka tröjor vi ska ha. Köpte en Slayert-shirt och en Metallica t-shirt, så de tjänade totalt 600 riksdaler på mig. Mycket pengar, men det får man ta.


Vi börjar sedan gå mot vår sida Ullevi där vi har sittplatser, på sektion O närmare bestämt. Det är en bit att gå, men till slut hittar vi fram och vi ställer oss i kön för att bli väsk-och-kroppsvisiterade. Inga problem där, vi visar biljetten och inte helle rdär några problem. Vi letar rätt på våra platser, och jag tyckte att de var riktigt bra, en aningen snett kanske, men det får man ta. När vi satt oss har Anthrax precis gått av scenen, så de hann vi tyvärr inte se.


Efter en stund äntrar Dave Mustaine och hans gäng scenen, och jag, som aldrig gillat Megadeth, njuter inte speciellt. Jag stör mig bara på Dave Mustaines otroligt fula frisyr, eller vad det han har på huvudet ska föreställa. Jag känner också bara igen en låt, Symphony of Destruction. Den är inte bra den heller. Instrumentalt är Megadeth helt okej, men Mustaines sångröst förstör alltihop. Karln kan verkligen inte sjunga för fem öre. Inte blir det bättre av att ljudet i hans mikrofon inte verkar vilja samarbeta heller. Megadeth var alltså ingen höjdare för mig, men för er som gillar dem hoppas jag att de levererade en bra spelning värd att minnas.

I slutet av Megadeths framträdande går vi och köper något att dricka och lite popcorn innan Slayer ska äntra scenen och ta över Ullevi totalt. Vi kommer tillbaka till våra sittplatser, och inte långt därefter börjar de spela. Jag ler,  från insidan och ut, jag måste se ut som ett fån, med mitt stora smile som antagligen går från öra till öra. Jag ser Kerry King och blir ännu gladare. Han ser så bitter ut, fast ändå lycklig på något vis, när han står och gör det han kan bäst. Tom Arayas sång fulländar allt, och det blir inte sämre av att han titt som tätt står och flinar stort mot publiken, trots att han inte får headbanga och hålla på som de andra på grund av hans ryggproblem.


När Raining Blood spelas blir folk som heltokiga, och det moshas nere på planen som aldrig förr. Tom Araya tittar ner på publiken och de moshpits som bildats, han ler och skakar på huvudet, och fortsätter sedan med det han är som bäst på.  Samma sak händer när Angel of Death spelas, folk blir helgalna, aldrig sett så många människor bli ett med musiken förr.  Slayers framträdande är en succé, helt klart. När de slutat spela sitter jag fortfarande som ett fån och flinar, och kan inte sluta tänka på Tom Arayas djävulska leenden som han fyrat av under hela spelningen. Något som var ett minus var ju självklart att Jeff Hannemann inte kunde närvara, dock vill jag ge ett riktigt stort plus till Gary Holt, gitarristen från Exodus, som gjorde det nästan lika bra som Hannemann himself. Han hängde med i låtarna riktigt bra, som om han inte gjot annat i sitt liv än att spela Slayerlåtar.


Återigen paus, denna väntan är inte rolig, men den som väntar på något gott... Efter vad som känns som en hel livstid börjar Metallicas introlåt Ecstasy of Gold, och river sedan av med Hit the lights. Min käre pojkväns blick mot scenen kan liknas vid ett litet barns när han ser massa julklappar under granen på julaftonsmorgon. Lycka, skriker ögonen, och han ser lika glad ut under hela Metallicas framträdande. Även jag känner mig som en liten unge, samma glädje som när Slayer äntrade scenen får jag av Metallicas ljuva musik.  Master of Puppets spelas och alla sjunger med i en jätteallsång. Hela Ullevi sjunger.  De spelar The Shortest Straw och sedan, till min förvåning, Seek and Destroy. Trodde nämligen att denna låt skulle spelas som en av slutlåtarna. Även här blir det ren och skär allsång, i metalstuk då givetvis.

Welcome Home (Sanatorium) och Ride the Lightning kommer sedan, och det märks att James Hetfield och hans gäng vet vad de håller på med. Dessa låtar följs av The Memory Remains, All Nightmare Long och Sad But True. Jag och Alex blir båda lite förvånade över att så många kunde All Nightmare Long, som är från Death Magnetic-skivan. Roligt att så många kunde en så pass mycket nyare låt. Under Sad But True blir det extas i publiken, både på läktare och på plan.

The Call of Ktulu, One, From Whom Bell Tolls och Blackened spelas med rasande fart, och plötsligt hör vi akustisk gitarr.. Fade to Black spelas och det är så otroligt fin stämning. Så bra. bra låt, grymt bra framförd, och alla verkar uppskatta att den spelas. Efter Fade to Black är det dags för lite fart, och Enter Sandman spelas, och även här blir det metalallsång på hög nivå.

Medlemmarna i Megadeth och Anthrax kommer upp på scenen, och de kramas alla tre banden med varann innan de börjar spela gemensamt allihop - Am I Evil? Den är som gjord för att de allihop ska spela den. Vi åskådare på läktare och på planen enas nog om den tanken. Efter denna låt är det mer kramkalas bandmedlemmar emellan, och Megadeth och Anthrax går ner från scenen.

Metallica vill spela mer thrash, och gör detta med besked då de framför Damage, Inc, och för att sedan avsluta hela showen med Creeping Death.  Alla börjar dra sig mer och mer utåt, men Alex och jag stannar ett bra tag så alla får gå ut, och vi reflekterar över vad vi precis sett och hört.

Min slutgiltiga åsikt: Dessa fyra borde turnera ihop fler gånger. Även om jag verkligen inte gillar Megadeth så spelar det egentligen ingen roll. Dessa fyra är verkligen de stora fyra, och jag skulle verkligen gå igen ifall de turnerar ihop och kommer till Sverige igen tillsammans.

Det kommer inom kort upp en liten video från i söndags, Alex lyckades få med sin videokamera in nämligen. Stay Tuned ;)

// Mika